Att inse att man själv är orsaken till att det inte fungerade är aldrig rolig. Jag är orsaken. För 3-4 veckor sedan separerade jag och min sambo tillika fästman. Min anorexi tog livet av vårt förhållande. Han orkade helt enkelt inte längre. Det tog ett tag men jag har nu insett hur extremt jobbigt det måste ha varit/är dels för mitt ex och dels för andra nära och kära i min närhet. Jag har tagit död på näst intill alla förhållanden. Och då menar jag förhållandena till min familj, till mina vänner och till min föredetta. Detta har pågått väldigt länge, jag har legat inne på sjukhus med behandling, jag har varje vecka gått på ätstörningsenheten. I våras kapade jag även de banden och går nu helt utan hjälp. Jag trodde att jag skulle klara det ensam. Efter inneliggande vård så blev det något bättre, jag anammade de nya rutinerna hyffsat bra får jag nog säga, men sedan barjade det dala igen. Och nu sedan separationen så har det bara gått utför igen. Innan jag blev inneliggande i Halmstad så levde jag på två knäckebröd om dagen i ca 1 1/2 år. Sedan låg jag inne i två månader, nästan. Jag tvingades äta 7 gånger om dagen, med matvak och med vak för att vila efter måltiderna. När jag kom hem åt jag dock inte sju gånger om dagen. Kanske fem, men det var fortfarande de här förbannade knäckebrödena. Hade även köpt hem välling som jag skulle kunna dricka som mellanmål. Det tog inte lång tid förrän jag började "slarva" igen. Helt plötsligt var jag nere på 4 knäckebröd om dagen. Varje dag var fortfarande en kamp. En kamp om att äta så lite och så nyttigt som möjligt. Så fyra gånger om dagen åt jag ett knäckebröd med stekt äggvita på. Men sen separationen så äter jag nu bara två gånger om dagen. Som innan jag blev inlagd. En måltid består av ett knäckebröd med stekt äggvita och en måltid kan bestå utav ett äpple. De senaste dagarna har jag haft funderingar på om jag eventuellt ska krypa tillbaka till ätstörningsenheten. Men sedan i nästa sekund så hejdar jag tankarna. Varför vill jag inte bli frisk? Varför fortsätter jag så här? Vill jag ta mitt liv? Alla ben i kroppen (ja, näst intill) sticker ut. Det är inte vackert. Men ändå, så vill man vara smalare för att man tror att det är vackert. Men det är de ju inte.  Samtidigt som man vill bli frisk så vill man inte, för man vill inte ta konsekvenserna för det. Jag vet att jag har stora problem, men jag vet inte om jag är beredd på att bli frisk för då vet jag att det innebär en viktuppgång. Och jag är livrädd för att bli så tjock som jag en gång var.